Hur stöttar du kattens sköldkörtel?

Sköldkörteln (glandula thyroidea) är en endokrin körtel med mycket stor betydelse. Syntesen av hormonerna T3 (trijodtyronin) och T4 (tyroxin) regleras av hormonet TSH, vars uppgift är att stimulera upptaget av jodid, celltillväxten samt syntesen och frisättningen av T3 (trijodtyronin) och T4 (tyroxin) till blodbanan. Kosten spelar en viktig roll för en normal sköldkörtelfunktion.

Hur fungerar sköldkörtelhormonerna?

Sköldkörtelns stora betydelse framgår av hormonernas verkan. Syntesen av T3 och T4 regleras av TSH, som frisätts från hypofysen. I blodet förekommer en liten andel i fri form, medan merparten är bunden till proteiner. Hos katter är de huvudsakliga bindarproteinerna prealbumin och albumin. Hormonernas huvudsakliga funktion är att reglera ämnesomsättningen. De aktiverar omsättningen av kolhydrater och fetter i kroppen genom att påverka de enzymer som deltar i processerna. De stimulerar syntesen av betaadrenerga hormoner i vävnaderna, vilket aktiverar det sympatiska nervsystemet. De påverkar även hjärtat och ökar minutvolymen till följd av ett högre systoliskt blodtryck och en snabbare hjärtfrekvens.

Jod – nödvändigt för körtelns funktion

När vi hör talas om sköldkörtelsjukdomar hos både djur och människor är jod sannolikt det första vi tänker på – och med rätta. Jod har nämligen stor betydelse för körtelns funktion och är nödvändigt för produktionen av T4 och T3. I en BARF-kost tillförs jod genom livsmedel som fisk, skaldjur och alger. När det gäller alger måste vi komma ihåg att jodhalten varierar beroende på bland annat vilken del av bålen som används, algens ålder och växtplats. Kontrollera alltid deklarationen för det aktuella partiet på förpackningen till ett Kelp-baserat tillskott. För mycket jod i kroppen kan orsaka hypertyreos, som är en av de vanligast diagnostiserade endokrina sjukdomarna hos äldre katter. Tillståndet kännetecknas av tillväxt av sköldkörtelvävnad och en alltför hög produktion av T3 och T4. Sjuka katter går ofta ner i vikt, urinerar oftare, har ökad törst och är dessutom hyperaktiva. Kräkningar och diarré kan förekomma. Pälsens skick försämras också och hjärtfrekvensen ökar. En kost med begränsad jodhalt har stor betydelse vid behandling av hypertyreos. Det är dessutom viktigt att inte ge godbitar eller tillskott som innehåller jod. Katten får inte heller äta bytesdjur som den har fångat. Halterna av sköldkörtelhormoner bör kontrolleras regelbundet. För låga halter av sköldkörtelhormoner i blodet kan också vara farliga. Då uppstår hypotyreos, som hos katter exempelvis kan vara en komplikation efter kirurgisk behandling eller behandling med radioaktivt jod för hypertyreos. Primär hypotyreos förekommer betydligt mer sällan än hypertyreos. Tillståndet kännetecknas av viktökning, apati, sämre pälskvalitet och lägre kroppstemperatur. Läkemedelsbehandling sätts in efter samråd med veterinär. När det gäller kosten bör man framför allt säkerställa ett lämpligt kaloriinnehåll i måltiderna, så att katten inte utvecklar övervikt eller fetma.

Selen och sköldkörteln

Ett annat grundämne som är viktigt för en normal sköldkörtelfunktion är selen. Det spelar en roll vid omvandlingen av T4 till T3 och ingår dessutom i glutationperoxidas, ett enzym med antioxidativa egenskaper. Trots genomförda studier är selens betydelse för patogenesen vid hypertyreos – liksom för flavonoider – fortfarande inte klarlagd. Katten kan få selen genom livsmedel som inälvor (lever och njurar), havsfisk, muskelkött och ägg.

Zink – nödvändigt för hormonproduktionen

Zink är ett spårämne som behövs både för syntesen av sköldkörtelhormoner och för omvandlingen av dem till aktiv form. Det är mycket viktigt att säkerställa ett tillräckligt intag vid både hypotyreos och hypertyreos, eftersom dessa sjukdomar ofta åtföljs av pälsproblem och zink har en gynnsam effekt på hudens och pälsens skick. Zink finns i muskelkött, inälvor (lever), ägg (äggula) och skaldjur.

Protein har också betydelse

Som vi vet är protein nödvändigt för många av kattens kroppsfunktioner. Det har också betydelse för sköldkörtelns funktion. Vi måste särskilt se till att måltiderna innehåller en lämplig mängd protein om vi utformar en kost för en katt med hypertyreos. Ämnesomsättningen är då betydligt snabbare, vilket kan leda till förlust av muskelmassa och nedsatt muskelfunktion. De största mängderna protein tillförs naturligtvis genom kött, inälvor och fisk.

Källor:

  1. van Hoek, I., Hesta, M., & Biourge, V. (2015). A critical review of food-associated factors proposed in the etiology of feline hyperthyroidism. Journal of Feline Medicine and Surgery, 17(10), 837–847.
  2. Edinboro, C. H., Scott-Moncrieff, J. C., & Glickman, L. T. (2010). Feline hyperthyroidism: Potential relationship with iodine supplement requirements of commercial cat foods. Journal of Feline Medicine and Surgery, 12(9), 672–679. https://doi.org/10.1016/j.jfms.2010.07.011
  3. Mirowski, A. (2018, 14 marca). Selen w żywieniu psów i kotów. Magazyn Weterynaryjny.
  4. Gójska-Zygner, O., & Gajger, J. (2021). Objawy chorobowe u kotów leczonych z powodu nadczynności tarczycy. Część I. Patofizjologia i choroby współistniejące. Życie Weterynaryjne, 96(5), 324–331.