Jod - J

Jod är en nödvändig byggsten för sköldkörtelhormoner (tyroxin T4 och trijodtyronin T3), vilka reglerar ämnesomsättningens hastighet, termoreglering, hjärtfunktion och nervsystemet, samt är avgörande för en korrekt tillväxt och utveckling hos valpar och kattungar [1]. Det är ett av få mineraler som med stor sannolikhet saknas i en råfoderdiet baserad på landlevande djur – det kräver medveten tillskottsgivning. NRC-normen för en vuxen hund är MR 175 µg, RA 220 µg / 1000 kcal ME (övre gräns SUL 2750 µg) [1]. För en vuxen katt anger NRC högre värden – MR 320 µg, RA 350 µg / 1000 kcal ME – även om nyare studier tyder på att kattens faktiska behov kan vara lägre än 2006 års norm [2].

Förekomst: Kött och ben från landlevande djur är extremt fattiga på jod. I praktiken tillförs det via standardiserade havsalger (kelp, t.ex. pulveriserad Ascophyllum nodosum) med ett känt jodinnehåll per gram. Att dosera torkad kelp "på en höft" är ett lotteri – skillnaderna mellan olika partier kan vara upp till tiofaldiga.

Brist: Hos djur som äter kommersiellt foder förekommer jodbrist i princip aldrig. Det är dock ett vanligt problem i obalanserade hemgjorda dieter. Det resulterar i hypotyreos (djuret blir apatiskt, söker sig till varma platser, går snabbt upp i vikt), dermatologiska problem (torr, spröd och matt päls) samt struma (förstoring av sköldkörteln på halsen) [1] [3]. Hos valpar och kattungar ses fördröjd utveckling, särskilt av nervsystemet. Symtomen uppträder sent, därför bedömer man inte jodstatus efter djurets utseende, utan man räknar på det.

Överskott: Marginalen mellan en optimal dos och en överdriven dos är smalare än för de flesta mineraler – dubbla inte dosen "för säkerhets skull". Ett kroniskt överskott (oftast från okontrollerad tillskottsgivning) hämmar paradoxalt nog också sköldkörteln, vilket ger symtom som liknar brist [4]. Hos katt är överskott särskilt riskfyllt: den låga kroppsvikten gör det lätt att överdosera kelp, och hypertyreos är den vanligaste endokrina sjukdomen hos äldre katter – en jodbegränsad diet kan normalisera T4-nivåerna hos en stor del av de sjuka katterna [5].

Vad man bör se upp med

Selen är nödvändigt för konverteringen av T4 till aktivt T3 (selenberoende dejodinaser) – vid brist på selen räcker inte ens ett korrekt jodintag [1]. För katter är en jämn, daglig dos avgörande – fluktuationer i intaget (ibland inget, ibland en stor portion fisk eller kelp) är sämre än en måttlig men stabil tillskottsgivning. Se upp med luftstrupar, matstrupar och kött från halsregionen – de kan innehålla rester av slaktdjurets sköldkörtel, vilket innebär att man ger färdiga T3/T4-hormoner istället för jod. Detta är ett separat, allvarligt problem (så kallad dietary hyperthyroidism), som är särskilt farligt för katter.

Källor

1. National Research Council (2006). Nutrient Requirements of Dogs and Cats. National Academies Press. https://nap.nationalacademies.org/catalog/10668/nutrient-requirements-of-dogs-and-cats
2. Wedekind KJ, et al. (2010). The feline iodine requirement is lower than the 2006 NRC recommended allowance. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/19906136/
3. Merck Veterinary Manual. Goiter in Animals. https://www.merckvetmanual.com/endocrine-system/the-thyroid-gland/goiter-in-animals
4. Edinboro CH, Scott-Moncrieff JC, Glickman LT (2010). Feline Hyperthyroidism: Potential Relationship with Iodine Supplement Requirements of Commercial Cat Foods. https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC11149000/
5. Hui TY, Bruyette DS, Moore GE, Scott-Moncrieff JC (2015). Effect of Feeding an Iodine-Restricted Diet in Cats with Spontaneous Hyperthyroidism. https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4895365/