Koppar - Cu

Nödvändig för bildandet och aktiviteten hos röda blodkroppar, och fungerar som en kofaktor i många biokemiska reaktioner. Utan koppar kan järn inte inkorporeras korrekt i hemoglobinet — en hund eller katt med kopparbrist kan drabbas av anemi även vid tillräckligt järnintag [1]. Koppar ansvarar även för pigmentering av hud och päls (melaninproduktion) samt, genom enzymet lysyloxidas, för bildandet av kollagen och elastin — vilket är avgörande för hälsan hos bindväv, leder, kärl och för korrekt sårläkning [2]. Detta är ett näringsämne som kräver beräkning, inte ögonmått: två dieter med identisk procentandel lever kan ha helt olika kopparinnehåll.

Förekomst: Däggdjurslever — främst nöt- och lammlever. Kycklinglever innehåller betydligt mindre koppar och räcker nästan aldrig till som enda källa. Cirka 5–7 % nöt- eller lammlever täcker vanligtvis behovet [2].

Brist: Brist uppstår sällan vid en balanserad diet med kött och inälvsmat. Det är vanligast i dieter baserade på fågel utan nöt- eller lammlever, samt som ett resultat av upptagningsstörningar orsakade av överskott av zink, kalcium eller C-vitamin. Symtom: päls som blir rostfärgad eller bleknar (särskilt hos mörkpälsade hundar — svart päls får en rostig ton), anemi som inte svarar på järntillskott samt försämrad sårläkning [1].

Överskott: Hos de flesta friska hundar och katter elimineras ett mindre överskott effektivt av levern och utsöndras via gallan. Koppar ackumuleras dock i levern, och ett kroniskt överskott skadar den i det tysta, utan tidiga symtom (kopparassocierad hepatopati) [3].

Artskillnader och predisponerade raser

Vissa hundraser har en genetisk predisposition för att lagra koppar i levern. Ett klassiskt exempel är bedlingtonterrier med en mutation i COMMD1-genen, vilket förhindrar korrekt utsöndring av koppar [4]. Labrador retriever, dobermann, west highland white terrier och dalmatiner är också predisponerade [5]. Hos dessa raser är det klokt att periodvis övervaka levervärden (ALT, ALP, bilirubin), hålla sig till den nedre gränsen för kopparintag, och vid leversjukdom följa en diet som konsulterats med veterinär. Katter tolererar variationer i kopparintag bättre än hundar och har inga kända rasspecifika predispositioner för koppartoxikos; vid rimliga mängder lever är överskott hos dem osannolikt [1].

Att vara uppmärksam på

Zink och koppar konkurrerar om upptaget — överdriven zinktillskott kan orsaka sekundär kopparbrist och vice versa [1]. Mer information finns i artikeln Zink. Vid anemi, utgå inte automatiskt från att det är järnbrist — kontrollera även koppar (se Järn). Om kalkylatorn visar kopparbrist, byt först typ av lever till nöt eller lamm innan du tar till kosttillskott; om du redan använder nötlever, tillsätt inte koppartillskott utan ett tydligt behov.

Källor

1. National Research Council (2006). Nutrient Requirements of Dogs and Cats, Chapter 7 — Minerals. National Academies Press. https://nap.nationalacademies.org/catalog/10668/nutrient-requirements-of-dogs-and-cats
2. Amundson LA, Kirn BN, Swensson EJ, Millican AA, Fahey GC (2024). Copper metabolism and its implications for canine nutrition. Translational Animal Science. https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC10787350/
3. Center SA, Richter KP, Twedt DC, et al. (2021). Is it time to reconsider current guidelines for copper content in commercial dog foods?. JAVMA 258(4):357. https://doi.org/10.2460/javma.258.4.357
4. van De Sluis B, Rothuizen J, Pearson PL, van Oost BA, Wijmenga C (2002). Identification of a new copper metabolism gene by positional cloning in a purebred dog population (COMMD1/MURR1). Human Molecular Genetics 11(2):165-173. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/11809725/
5. Dirksen K, Fieten H (2017). Canine Copper-Associated Hepatitis. Veterinary Clinics of North America: Small Animal Practice. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/28063745/